När hjärtat blöder
Dagen då Love föddes förändrades allt, såklart. Vi två blev tre, en familj. Det var inte bara antalet i siffror som förändrades utan även jag, som person, mamma. En nybliven mamma som var och är så lycklig över att ha Love som min/vår son. Han är den finaste i hela världen, trots den period han genomgår nu med mycket trots och skrik. Jag älskar dig! Mitt hjärta är fyllt av kärlek till mina barn och min man!
Men just nu så blöder mitt hjärta lite. Ja, jag tycker och kan erkänna att inskolningen på dagis är fruktansvärd. Att se sitt barn gråta när man går och gråta när man kommer och hämtar, är jättejobbigt och inte alls kul. Jag vet att det kommer gå över, men just nu känns det lite hopplöst. Det känns som att jag vill "säga upp" dagis och ha honom hemma för alltid, min lilla lilla pojke. Jag känner mig som ett monster. Varför ska jag lämna bort honom egentligen när jag och Lykke ändå är hemma. Ja, varför? Jo, jag tycker inte att det räcker med att gå till kyrkis på tisdagar och fredagar,jag vill att han ska träffa andra barn i en miljö där jag inte är med samt lära sig av andra barn, ja, leka och ha kul också såklart! Jag trodde ju att det skulle gå lätt som en plätt för honom att börja på dagis. Men det är som att han har världens separationsångest från mig just nu. Allt som har hänt kanske har kommit ikapp honom nu. Han har ju trots allt blivit storebror och är inte ensam om att få vår uppmärksamhet längre. Jag menar, hade vi skolat in honom i sommras hade det, säkert, inte varit några problem, då brydde han sig inte om att jag försvann, men nu,bara jag försvinner ur sikte blir han jätteledsen.
Idag gick det väl sådär. Han var ju jätteledsen när jag lämnade honom och jätteledsen när han vaknade efter sin nap. Men vi fortsätter och ser hur det utvecklar sig. Jag hoppas och ber att det kommer gå bättre snart! Men imorgon är en ny dag med nya möjligheter!
Avslutar med några bilder på två riktigt coola barn, mina barn!
Lovecool!
Lykkecool!
Men just nu så blöder mitt hjärta lite. Ja, jag tycker och kan erkänna att inskolningen på dagis är fruktansvärd. Att se sitt barn gråta när man går och gråta när man kommer och hämtar, är jättejobbigt och inte alls kul. Jag vet att det kommer gå över, men just nu känns det lite hopplöst. Det känns som att jag vill "säga upp" dagis och ha honom hemma för alltid, min lilla lilla pojke. Jag känner mig som ett monster. Varför ska jag lämna bort honom egentligen när jag och Lykke ändå är hemma. Ja, varför? Jo, jag tycker inte att det räcker med att gå till kyrkis på tisdagar och fredagar,jag vill att han ska träffa andra barn i en miljö där jag inte är med samt lära sig av andra barn, ja, leka och ha kul också såklart! Jag trodde ju att det skulle gå lätt som en plätt för honom att börja på dagis. Men det är som att han har världens separationsångest från mig just nu. Allt som har hänt kanske har kommit ikapp honom nu. Han har ju trots allt blivit storebror och är inte ensam om att få vår uppmärksamhet längre. Jag menar, hade vi skolat in honom i sommras hade det, säkert, inte varit några problem, då brydde han sig inte om att jag försvann, men nu,bara jag försvinner ur sikte blir han jätteledsen.
Idag gick det väl sådär. Han var ju jätteledsen när jag lämnade honom och jätteledsen när han vaknade efter sin nap. Men vi fortsätter och ser hur det utvecklar sig. Jag hoppas och ber att det kommer gå bättre snart! Men imorgon är en ny dag med nya möjligheter!
Avslutar med några bilder på två riktigt coola barn, mina barn!
Lovecool!
Lykkecool!
Kommentarer
Trackback
